Kameran bygger på ett optiskt fenomen som varit känt redan före vår tideräkning åtminstone i antikens Grekland och i Kina. Om man släpper in ljus i ett mörklagt rum genom ett litet hål, projiceras det som finns utanför rummet som en uppochnervänd bild på rummets motsatta vägg. Renässanskonstnärerna använde detta fenomen som ett hjälpmedel när de målade. I samband med nya upptäckter inom optiken kunde även camera obscura förses med linser och speglar. Senare utvecklades också tekniker för att spara bilden och slutligen uppfanns den ljuskänsliga filmen. Svartvit film bygger på att de ämnen som finns i filmen reagerar då ljuset träffar dem. Bilden avtecknar sig som ett negativ eftersom filmen mörknar mest på de ställen som har fått mest ljus.
Negativet framkallas till ett fotografi i ett mörkrum genom en process i fyra steg. Arbetsbelysningen i ett mörkrum är ofta gulgrön eller röd för att ögat ska kunna se, men fotopappret inte ska utsättas för extra ljus. Först förstoras bilden och exponeras på fotopapper med en förstoringsapparat. På det här sättet konverteras bilden till ett positiv. Efter det läggs bilden försiktigt i tur och ordning i tre olika vätskor. Vätskorna gör bilden synlig, stoppar framkallningsprocessen och fixerar bilden på pappret.
Till en början var det mest tur och goda omständigheter som avgjorde hur bilderna lyckades. I takt med att kamera- och framkallningsteknologin utvecklats har det blivit enklare att skapa fotografiska bilder. I dag fotograferar vi huvudsakligen digitalt och filmen har i stor utsträckning försvunnit ur vardagsanvändningen. Den digitala bilden uppstår elektroniskt, en sensor sparar ljusets mängd och konstrast per pixel.
Video Tussitaikurit
